Du har ett ansvar i livet

De slänger ut folk (aka agenter) i kundservice utan att de vet särskilt mycket mer än en vanlig svensson. Agenterna måste sedan fråga en mentor när de stöter på patrull, vilket händer rätt ofta. Mentorerna är ibland inte så snabba och när man frågar följdfrågor, ex: om det inte fungerar, vad ska vi göra då? så säger de alltid att det ska fungera. Sen måste man lik förbannat gå tillbaka till mentor eftersom den första lösningen inte var den rätta. Kö hos mentorn gör agenterna stressade och kunderna övervänt. Det har hänt fler än en gång att de lagt på luren när man kommer tillbaka. Grr... Skulle vilja styra upp det där stället lite...

Även om det inte är så mkt ordning i vårat nya hem så har vi ända börjat hitta våra platser i tillvaron här i Piteå. Tycker verkligen om det här stället och människorna här men lukten från Kappa skulle under andra omständigheter kunna få mig att flytta vilken dag som helst. Om ni tänker er surströmming som stått en dag - ungefär så kan det lukta... Yeck! :S

Du har ett ansvar i livet, att älska dig själv så gott du kan. Det är din enda ansvar, ditt enda uppdrag och din enda möjlighet!

Det är svårt, för dom som inte lyckas blir fulla av avund och gör allt för att du inte ska älska dig själv. De ger tex. ut tidningar med perfekta människor i, för att få dig att inse att du inte duger. De tar vara på dina tvivel och använder det när dom ska sälja bindor och rakhyvlar och deodorant.

Men lika lite som du är skyldig dom lycka är du skyldig till deras olycka. Du har bara ett uppdrag och det är att vara du. Om du inte lyckats förut kan det vara en strålande årstid att börja på.

Livet är en ensamgrej. Allting har ett slut. Påsklovet har ett slut, sommaren, en bra film har ett slut och när det är över är du ensam igen. Då och då är du ensam. Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten och du måste älska den, för om du gör det kan allt annat få va' hur bräckligt som helst.

Framtiden kan vara ett orosmoln. Vi får höra så mycket olika saker, vi vet ingenting och försöker måla upp scenarium och skräckexempel och troliga situationer. Där har vi nog mycket att lära av guldfisken. Den vet ingenting om framtiden, undrar inte och oroar sig inte. En guldfisk älskar sig själv. En guldfisk lever i nuet. Den har vad jag hört ett minne på fem sekunder ungefär.

Det har inte människan. Vi har ju ett fantastiskt minne, men det kan tyckas ganska meningslöst om vi ältar det istället för att bara låta det vara.

Att älska dig själv är ingen satsa på dig självgrej. Det är en du duger som du är grej. Det får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag. Alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör är ju ingredienser i mitt liv. Det liv som jag är skyldig att älska och vårda. Jag är inte så bra på det men jag jobbar på det.

Ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamoröst. Det blir vad man gör det till och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att tillgå. Det är underligt hur vissa meningar blir klyschor bara för dom sagts så många gånger. Hur ord blir innehållslösa, inte för dom upplevs, utan för att dom har slitits verbalt.

Det är dags att uppleva klyschorna. För det är bättre med en fågel i handen än med tio i skogen. Det är det. Man måste stå på sig och nu när kvantitet går före kvalité. De snabba klippens tid. Den hektiska kroppsfixeringens tid. Dom tomma löftenas tid. Den innehållslösa humorns tid.

Det är en tid som behöver så mycket ordspråk och klyschor över sig. Så mycket att vi snart kan börja leva efter dom, att vi snart kan älska oss själva.

"Det här är Lars Winnerbäck i Transit i P3".